Nyrokoko
Nyrokokon fick sitt genombrott på 1820-talet i England och Frankrike och spred sig snabbt utöver Europa och USA, för att bli omodern runt 1900. Nyrokokomöbler har mjuka, runda former, svängda ben, mörka träslag såsom valnöt och mahogny. Rik, ibland heltäckande stoppning och ymniga skulpterade dekorer hör också till stilens kännetecken. Nyrokokon blandades friskt med andra stilar, kanske främst tapetserarstil som den delvis givit upphov till. Nyrokokon uppfattades som feminin, både till sitt uttryck och användning. Inom högreståndsinredningar tillämpades den därför gärna i rum som ansågs höra till kvinnornas domäner. När möbeltillverkningen i Sverige industrialiserades under slutet av 1800-talet, utgjorde nyrokokon en stor del av utbudet. Den s.k Ballongstolen, med genombruten rygg vars form liknar en luftballong, fanns i nästan varje svenskt hem. Den lilla helstoppade och armlösa sittmöbel som vi kallar ”Emman” är en av 1800-talets för eftervärlden mest kända möbler. Under en period på 1950-60 talet nyproducerades möbler i nyrokoko som vid denna tid fått en nostalgisk status och fungerade som en hemtrevlig kontrast till de funktionalistiska strömningarna. Dessa benäms nyrokokostil, ej att förväxla med den egentliga nyrokokon.
Kineseri
Västerländsk efterbildning av kinesiska motiv och stilar inom arkitektur och konsthantverk. Kineserier blev vanliga i Europa under 1700-talet och uppträdde inom bl.a. tapetmåleri, keramik och möbelkonst samt inom byggnadskonst och trädgårdsarkitektur.
Engelsk-Holländsk stil
Svensk möbelstil under senbarock och rokoko, kännetecknad av enkla, välavvägda former. Bord och sittmöbler har S-formade ben, stolarna mjukt svängd, genombruten rygg. Bord och förvaringsmöbler är ofta fanerade med alrot, almrot eller masurbjörk.
Bondrokoko
Benämning på vissa svenska rokokomöbler vilken uppstått ur missuppfattningen att de skulle ha tillverkats av allmogesnickare.
Tapetserarstil
Kännetecknas av helstoppade sittmöbler med litet eller inget synligt trä, djuphäftning och ett överflöd av snörmakerier i form av fransar och tofsar. Populära möbler var bl.a. ”Emman”, schäslonger och divaner, den s-svängda kåsösen, små sittpallar och andra fantasifullt utformade sittmöbler. Möblerna hade oftast trissor – små porslinshjul – som gjorde dem lätta att placera ut och flytta i salongerna. Den tidiga tapetserarstilen består av nyrokokomöbler, där stoppningen svällt över och täcker hela möbelns egentliga konstruktion, förutom de svarvade benen som kunde skönjas bakom franskanterna. Det är idag högst ovanligt att hitta autentiska orginalklädda möbler från tiden, till följd av att textilier sällan bevaras och att stilen utskälldes av 1900-talets funktionalister.
Empire, Karl-Johan och Biedermeier
Ursprungligen en fransk konststil som var förhärskande under Napoleons kejsartid (1804-1815). Den romerska antiken var idealet. I Sverige används ofta stilbegreppet Karl Johansstil synonymt med empir. När stilarna ställs mot varandra syftas empir då ofta på den direkta lånestilen i högreståndsmöbler under tiden 1810-1825, medan Karl Johansstilen kan åsyfta inhemska möbler (oftast senempiren eller biedermeierstil). Stilen gav intryck av tyngd och kraft. Mahogny användes flitigt, gärna smyckade med bronser. Biedermeier var populär omkring 1818-1848, särskilt i Tyskland, Österrike och Sverige. Stilen präglades först och främst av småborgerlig trivsel, realism och tillbakahållen romantik.
Källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Empir
Källa: http://home.swipnet.se/Restaurering/rest/mobelhistoria.htm
Biedermeier
Stilen var populär omkring 1818-1848, särskilt i Tyskland, Österrike och Sverige. Stilen präglades först och främst av småborgerlig trivsel, realism och tillbakahållen romantik. Stolarna var nätta, med rektangulära lätt svängda ben, armlän och ryggstöd. Sitsarna var ofta av rotting och ryggen öppen med en mittslå. Sofforna var långa och raka, gärna försedda med kolonner, svängda armstöd och stoppade sitsar och ryggar. Ett typiskt bord var ofta runt med smala rektangulära ben. Träslagen kunde vara ljus björk med detaljer i svärtat trä, mahogny, alm och körsbär. Solfjäderornament och inläggningar i halvmåneform vanligt. Källa: http://home.swipnet.se/Restaurering/rest/mobelhistoria.htm
Eklektisk stil
En ”nystil” under 1900-talet. Den tog upp stildrag från tidigare epoker och omvandlade dem efter en ny tids smak och behov. Allt var tillåtet, bara man inte lämnade några bara ytor, skarpa hörn eller vassa kanter för betraktaren att stötas av.
Källa: http://home.swipnet.se/Restaurering/rest/mobelhistoria.htm.
I dag tycker säkert somliga att den egendomliga blandningen mellan så många olika stilar och det lite för ”överdekorerade” draget kan kännas ”pråligt”.
Gustaviansk stil
Gustaviansk stil är egentligen två på varandra följande, ganska närbesläktade stilar. Den äldre höggustavianska stilen är en svensk variant på den franska Louis Seize-stilen och bär vissa kvardröjande drag av rokoko. I Sverige är dess period ca. 1772-1785. Den yngre sengustavianska stilen rådde ca. 1785-1810. Den är den svenska motsvarigheten till nyklassisismen, i Frankrike kallad pompeiansk stil. Även drag av directoir kan skönjas emellanåt. Stilen kännetecknas av strama former och dekorationer inspirerade av antiken, exempelvis festonger, lagerkransar, ymnighetstorn. Möbelbenen var raka runda och kannelerade. Färgerna var olika vita nyanser inspirerade av marmor. Under sengustaviansk tid blir stilen mer sparsmakad. Ben och fötter får ett fyrkantigt genomsnitt och är ofta helt odekorerade. Överhuvudtaget blir släta ytor, ibland med enkla klassicerande element moderna.
Louis Seize (XVI)
En nyklassisk stil som från 1740 och framåt, som bla. kännetecknas av raka ben för att efterlikna de antika pelarna och dekorerades med enkla motiv. Den svenska motsvarigheten är gustaviansk stil (höggustaviansk för att vara mer exakt).
Mer ...
Pompejansk stil
En nyklassisk stil. Den svenska motsvarigheten mot den franska pompejanska stilen är den gustavianska stilen (sengustavianska stilen för att vara mer exakt, som rådde mellan 1785-1810.)
Ny-Louis Seize (XVI)
Denna stil, även kallad Nygustaviansk eller Oscar II:s klassicism, var populär mellan 1850-1890. Stilen känns igen framför allt på sittmöblerna i blanksvärtat päronträ, sköldformade ryggar med skulpterade krön. Tunna, rikt svarvade ben har formen som en nedåt avsmalnande kolon. Ornamentiken är stramt klassicerande med t.ex. urnor, festonger, meanderslingor, blommor och fåglar. Till möbelklädsel föredrogs sidentyger i starka färger som gärna djupfästades i ryggen. Även helt slät stoppning var vanlig och kombinerades med en broderad mittbård på svart botten. Det typiska salongsbordet har lite kraftigare ben, och dessutom ett benkryss bestående av konstfullt profilerade slåar liggandes i en X-form eller liknande som stadgar benen ca en decimeter ovan golvet. I benkryssets mitt finns ofta en urna av förgylld mässing eller brons, i enklare fall av trä. Bordsskivorna är ofta profilerade och har ovanifrån formen av en rektangel med svagt elliptiska kortsidor eller som en oval inskriven i en rektangel. I Norden blev ny-louis seize stilen förbehållen salonger och förmak som möblerades tätt och de nätta svarta möblerna kombinerades gärna med helstoppade Emmor och sittpuffar. De tillhörande skåpen stod gärna på höga ben med benkryss men även mer byråliknande skåp med boulleintarsia hörde till stilen. De höga speglarna var av förgyllt pastellage, ibland kombinerat med svärtade partier. På kontinenten är möblerna ofta dekorerade med brännförgyllda bronser och beslag och kunde även förekomma i olika ädelträsorter.
Nyklassisism
Nyklassisism (nyantik, neoklassisism) var den mest betydelsefulla stilen inom konst och arkitektur i Europa och Nordamerika från ca. 1750 till 1820 och inspirerades av de grekisk-romerska formarna. Den kan delas in i tre grupper – direktoar, empir och louis seize-stil. I Sverige kallades den för gustaviansk stil.
Regency
Brittisk empirstil inom inredning ca 1800–30. Den ansluter till den franska empiren men inspireras mer av antikens former. Utmärkande för stilen är egyptiska motiv, kineserier samt träslaget mahogny.